Ett oskrivet blad. Ett nytt kapitel. Eller ska man säga en ny start, en ny möjlighet, nya chanser. Många av oss använder ett nytt år för att påbörja något nytt, att ge nyårslöften etc. För visst är det väl så? Ett nytt år är faktiskt ett helt tomt blad, ett helt nytt kapitel som är oskrivet (hur många har inte skrivit om det).
Jag ska börja träna på gym!
Jag ska sluta röka/snusa
Jag ska börja lägga 1 timme om dagen att öva gitarr
Men hur börjar man ett nytt kapitel?
Eller gör man det överhuvudtaget? Kanske vaknar man på morgonen och tänker ”äsch, det funkar ju ändå inte”. Man tänker kanske inte alls utan det som sas på nyårsafton är ju bara det man säger. Ingen bryr sig väl ändå om jag håller det jag lovat eller inte, alla vet ändå att flertalet bara pratar.
Men du?
Hur du än vänder på det och hur det än blir så är bladet fortfarande tomt nyårsdagen och det är ändå DU som kommer att fylla det med ditt innehåll. De vardagliga bestyren kommer alltid att finnas där och bli inskrivna. Men sen då? Se ändå till att fylla det med något NYTT. Nu kanske jag inte menar att du ska ladda ner något nytt mobilspel:)
Tänk efter lite…vad längtar du efter? Sträva efter det utan att bry dig om andra och vad de tycker. Är det dina vänner så kommer de att pusha dig.
Jag då? Joo, klart att även jag ska försöka fylla mina tomma blad.
T ex att vara mer aktiv här med min blogg, fylla det med mer musik. Både när jag spelar och även inflika med aktuella inslag av vad som händer i musikens värld. Men prio ett är ändå att dela med mig av min resa innan jag blir för gammal;)
Jag önskar er alla ett riktigt spännande år med era oskrivna blad!
Snacka om att tiden går fort! Det var en period där jag var lite mer seriös i mitt spelande. Då var jag med i en community som hette Guitar Masterclass. Det heter det i o för sig fortfarande. Ett concept som går ut på att olika gitarrlärare lägger ut gitarr videos på musikstilar, skalor och tekniker. De får man sen försöka att lära sig. Finns backing tracks på dessa i flera olika hastigheter. Allt för att man ska lära sig hantera både tekniken och låten. När man sen anser sig kunna ”övningen” spelar man in sig själv och lägger upp på forumet där instruktörerna ger ris och ros. Förslag på hur man förbättrar eller bara säger hur fruktansvärt duktig man är (förhoppningsvis)!! Forum finns också där man lär känna andra amatörmusiker.
Hur som helst. Denna A Holy Night snutt kommer därifrån och är gjord av den i mitt tycke fantastiske Marcus Lavendell. En sann gitarr virtuos. Checka in honom på Youtube. Spelade in denna på Logic Pro X. Ett inspelnings/musikredigeringsprogram. Ett fantastiskt verktyg jag starkt kan rekommendera!
Ta hand om varandra under julen och tänk på att julen varar ända in till påska! Julen är inte bara presenter utan ett tillfälle att träffas, umgås, äta gott och bry sig om varandra och inte minst minnas när det började för 2018 år sedan när Jesus Kristus föddes. DET är vad det handlar om oavsett om du vill det eller inte:)
Så om det går att njuta av denna version av Oh Holy Night så hoppas jag att du tycker om den lika mkt som jag tyckte om att spela den.
Även om den här är 4 år gammal är den en favorit för mig. Musiken har legat undangömt en tid nu men det är verkligen dags att nu prioritera det som är roligt och inte bara kasta bort dagarna på annat som bara får tiden att gå.
Frånvaron av liv. Ja men det här var väl en konstig titel! Ok, kanske lite väl dramatisk. Låt mig kalla den för:
Känslan av frånvaron av liv. Tänk på den frasen en stund…Självklart lever jag! Uppenbarligen, annars skulle dessa rader vara ytterst märkliga. Men vad jag egentligen menar är att det har hänt något som fått mig att känna så. Kanske har även Du upplevt liknande.
Så vad är det som skulle vara så förskräckligt att man kan känna det som om själva livet försvann? Man vet att man lever men allt runtomkring är bara ”overkligt”. Man ser bilar, människor som är på väg till jobbet, buller och ljud, naturen som grönskar så vackert som aldrig förr! Men det är som i en annan värld. Frånvaron av liv.
Frihet
Det är dagen före midsommarafton. Riitta och jag är på väg till sjukhuset för att se vad det var för knöl som var på hennes höft. Såklart det bara var en senknuta, vad skulle det annars kunna vara?? Provtagningarna var klara och vi satt i väntrummet. Doktorn kom efter en stund och Riitta gick med honom in. Lika fort som hon var på väg in kom hon tillbaka.
”Doktorn vill att du också kommer in”.
Jaha, tänkte jag väldigt snabbt. Typ varför då? Men jag har ju så ofantligt svårt att tro att ngt skulle kunna vara galet så den tanken droppades ganska fort.
Hann knappt sätta oss förrän han sa: ”Tyvärr visar det att det är en tumör”. Jag tittade på Riitta, hon bröt ihop direkt och tårarna kom på henne. Jag själv förstod inte riktigt det jag hörde. Doktorn pratade om att det eventuellt kunde bli spridning till lymfkörtlar i ljumsken och levern mm och spridning till övriga organ. Men det visste han ju inte! Han sa att Riitta skulle få en tid till datortomografi. Där går man igenom hela kroppen och man ser väldigt ingående i blodkärl, lungor, ljumske, lever ja allt. Är det ngt mer så kommer det att synas där.
Men hur fort kan vi komma dit???
Har vi tur tar det 2 veckor. Köerna är långa….har vi hört det förut i Sverige? Är vi villiga att åka till Kristianstad om det finns snabba tider? ”JAA”! Nu tog det tror jag 1 vecka innan vi fick en tid. Och då var det 2 veckors väntetid. Till Malmö. Men det kvittar…2 veckor.
Nu går vi tillbaka till sjukhuset där vi precis hade fått beskedet. Kommer ihåg att doktorn klappade Riitta på knät och sa att det inte behöver vara så farligt, att vi skulle vara positiva. Mmm, precis. Det kunde du lika gärna ha sagt till väggen bakom oss…
På vägen ut korsades tankarna men ännu hade jag inte förstått fullt ut vad det var. Jag förstod men min hjärna bearbetade fortfarande på chocken. Hemma så skedde det. Jag accepterade vad doktorn hade sagt och då bröt jag ihop, tårarna kom och jag kände hur liksom livet försvann, hur vi övergavs, blev lämnade ensamma. Det spelar ingen roll var cancern sitter, den sätter sig alltid i huvudet.
Om ingen har upplevt det innan så är det inget jag önskar. Alla reagerar naturligtvis olika på livsöden som sker.
De kommande dagarna var hemska. Vi grät i varandras armar. Sjukskrev oss och bara var tillsammans, dygnet runt. Vi kom varann enormt nära och det är förstås underbart. Men när hjärnan inte fick ngt att bearbeta kom attackerna. Jag kallar det attacker för det var samma sekund man inte gjorde något så spelades de värsta scenariorna upp. Bilder av hur sjukdomen blir värre, det var tankar på begravning, hur skulle jag kunna leva ensam utan Riitta. Min stora kärlek, vi skulle ju få åldras tillsammans, ut o resa. Men hjärnan och tankarna ville inte vara positiva. Det var precis som om det ville att jag skulle plågas! Och det var varenda vaken sekund. Vaknade varenda natt och plågorna började. Det ville bara inte sluta.
Jag började söka mig till mina rötter, till min egen familj, till tiden jag var aktiv kristen. Började be till Gud återigen, tron började bli levande och jag delade mina böner och mina tankar med Riitta. Det gav mig ändå ett inre lugn, en sorts förtröstan. Kärleken till min fina hustru blev så uppenbar där vi upplevde detta tillsammans. Hur det än gick skulle vi klara detta.
Svärmor lämnar oss
Ja, mitt i detta elände får min svärmor, min frus mamma en stroke. Hamnar på IVA och vi vakar i 4 dygn tills andan lämnar henne. Denna fina svärmor älskade jag. Vi var så mycket och ofta hos henne och bara några veckor tills vi skulle åka på vår årliga semester till Finland. Eftersom Riitta hade tagit bort den elaka tumören och de hade sänt den till Lund för kontroll så sa vi till svärmor att det nog inte blir någon resa för vi måste vänta tills vi varit på CT röntgen. För var det allvarligt så skulle behandlingen igång så fort som möjligt. Det är så hemskt och så overkligt.. Tyvärr får vi inte vara med svärmor mer. Hon har då detta skrivs fått en fin begravning i Finland där hon får vila bredvid sin make som lämnade för 3 år sedan.
Till slut fick vi komma till Malmö och röntgen. Dimmig resa (inombords) men vi kom fram. I väntrummet såg vi sköterskor rulla vagnar med illa medtagna patienter som förmodligen var långt gångna i cancer. Frånvaron av liv. Men nu var det äntligen gjort och väntans tider innan resultatet kom.
Slutligen kom samtalet, samtalet som skulle avgöra vår gemensamma framtid…
Tumören hade INTE spridit sig vidare! Alltså den känslan går inte att beskriva. Denna underbara nyhet där livet återigen kommer tillbaka. På en gång försvann denna overkliga bubbla och allt omkring började leva igen. Går liksom inte att förklara.
Nu var det ju ändå så att röntgen visade på aktivitet, någonting fanns där fortfarande. De kunde bara inte säga vad det var. I detta nu har vi återigen varit på sjukhuset där dom har tagit nya prover. Svaret är att det är 2 tumörer. Operation väntar om ngn vecka och sedan en behandling av en sorts dropp var 4:e vecka i ett år. Frånvaron av liv är inte lika påtaglig längre.
Vi tror och hoppas och vi ber och hoppas.
Cancer är en förbannelse och därför förbannar vi cancern!
Ta hand om varandra där ute. Vi lever och vi lever nu.
Som den gamla gruppen NOICE sjöng ”Du lever bara en gång och den gången är nu. Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”
Nu lämnar vi allt bakom oss och börjar om från början.
