Frånvaron av liv. Ja men det här var väl en konstig titel! Ok, kanske lite väl dramatisk. Låt mig kalla den för:
- Känslan av frånvaron av liv. Tänk på den frasen en stund…Självklart lever jag! Uppenbarligen, annars skulle dessa rader vara ytterst märkliga. Men vad jag egentligen menar är att det har hänt något som fått mig att känna så. Kanske har även Du upplevt liknande.
Så vad är det som skulle vara så förskräckligt att man kan känna det som om själva livet försvann? Man vet att man lever men allt runtomkring är bara ”overkligt”. Man ser bilar, människor som är på väg till jobbet, buller och ljud, naturen som grönskar så vackert som aldrig förr! Men det är som i en annan värld. Frånvaron av liv.
Det är dagen före midsommarafton. Riitta och jag är på väg till sjukhuset för att se vad det var för knöl som var på hennes höft. Såklart det bara var en senknuta, vad skulle det annars kunna vara?? Provtagningarna var klara och vi satt i väntrummet. Doktorn kom efter en stund och Riitta gick med honom in. Lika fort som hon var på väg in kom hon tillbaka.
”Doktorn vill att du också kommer in”.
Jaha, tänkte jag väldigt snabbt. Typ varför då? Men jag har ju så ofantligt svårt att tro att ngt skulle kunna vara galet så den tanken droppades ganska fort.
Hann knappt sätta oss förrän han sa: ”Tyvärr visar det att det är en tumör”. Jag tittade på Riitta, hon bröt ihop direkt och tårarna kom på henne. Jag själv förstod inte riktigt det jag hörde. Doktorn pratade om att det eventuellt kunde bli spridning till lymfkörtlar i ljumsken och levern mm och spridning till övriga organ. Men det visste han ju inte! Han sa att Riitta skulle få en tid till datortomografi. Där går man igenom hela kroppen och man ser väldigt ingående i blodkärl, lungor, ljumske, lever ja allt. Är det ngt mer så kommer det att synas där.
Men hur fort kan vi komma dit???
Har vi tur tar det 2 veckor. Köerna är långa….har vi hört det förut i Sverige? Är vi villiga att åka till Kristianstad om det finns snabba tider? ”JAA”! Nu tog det tror jag 1 vecka innan vi fick en tid. Och då var det 2 veckors väntetid. Till Malmö. Men det kvittar…2 veckor.
Nu går vi tillbaka till sjukhuset där vi precis hade fått beskedet. Kommer ihåg att doktorn klappade Riitta på knät och sa att det inte behöver vara så farligt, att vi skulle vara positiva. Mmm, precis. Det kunde du lika gärna ha sagt till väggen bakom oss…
På vägen ut korsades tankarna men ännu hade jag inte förstått fullt ut vad det var. Jag förstod men min hjärna bearbetade fortfarande på chocken. Hemma så skedde det. Jag accepterade vad doktorn hade sagt och då bröt jag ihop, tårarna kom och jag kände hur liksom livet försvann, hur vi övergavs, blev lämnade ensamma. Det spelar ingen roll var cancern sitter, den sätter sig alltid i huvudet.
Om ingen har upplevt det innan så är det inget jag önskar. Alla reagerar naturligtvis olika på livsöden som sker.
De kommande dagarna var hemska. Vi grät i varandras armar. Sjukskrev oss och bara var tillsammans, dygnet runt. Vi kom varann enormt nära och det är förstås underbart. Men när hjärnan inte fick ngt att bearbeta kom attackerna. Jag kallar det attacker för det var samma sekund man inte gjorde något så spelades de värsta scenariorna upp. Bilder av hur sjukdomen blir värre, det var tankar på begravning, hur skulle jag kunna leva ensam utan Riitta. Min stora kärlek, vi skulle ju få åldras tillsammans, ut o resa. Men hjärnan och tankarna ville inte vara positiva. Det var precis som om det ville att jag skulle plågas! Och det var varenda vaken sekund. Vaknade varenda natt och plågorna började. Det ville bara inte sluta.
Jag började söka mig till mina rötter, till min egen familj, till tiden jag var aktiv kristen. Började be till Gud återigen, tron började bli levande och jag delade mina böner och mina tankar med Riitta. Det gav mig ändå ett inre lugn, en sorts förtröstan. Kärleken till min fina hustru blev så uppenbar där vi upplevde detta tillsammans. Hur det än gick skulle vi klara detta.
Svärmor lämnar oss
Ja, mitt i detta elände får min svärmor, min frus mamma en stroke. Hamnar på IVA och vi vakar i 4 dygn tills andan lämnar henne. Denna fina svärmor älskade jag. Vi var så mycket och ofta hos henne och bara några veckor tills vi skulle åka på vår årliga semester till Finland. Eftersom Riitta hade tagit bort den elaka tumören och de hade sänt den till Lund för kontroll så sa vi till svärmor att det nog inte blir någon resa för vi måste vänta tills vi varit på CT röntgen. För var det allvarligt så skulle behandlingen igång så fort som möjligt. Det är så hemskt och så overkligt.. Tyvärr får vi inte vara med svärmor mer. Hon har då detta skrivs fått en fin begravning i Finland där hon får vila bredvid sin make som lämnade för 3 år sedan.
Till slut fick vi komma till Malmö och röntgen. Dimmig resa (inombords) men vi kom fram. I väntrummet såg vi sköterskor rulla vagnar med illa medtagna patienter som förmodligen var långt gångna i cancer. Frånvaron av liv. Men nu var det äntligen gjort och väntans tider innan resultatet kom.
Slutligen kom samtalet, samtalet som skulle avgöra vår gemensamma framtid…
Tumören hade INTE spridit sig vidare! Alltså den känslan går inte att beskriva. Denna underbara nyhet där livet återigen kommer tillbaka. På en gång försvann denna overkliga bubbla och allt omkring började leva igen. Går liksom inte att förklara.
Nu var det ju ändå så att röntgen visade på aktivitet, någonting fanns där fortfarande. De kunde bara inte säga vad det var. I detta nu har vi återigen varit på sjukhuset där dom har tagit nya prover. Svaret är att det är 2 tumörer. Operation väntar om ngn vecka och sedan en behandling av en sorts dropp var 4:e vecka i ett år. Frånvaron av liv är inte lika påtaglig längre.
Vi tror och hoppas och vi ber och hoppas.
Cancer är en förbannelse och därför förbannar vi cancern!
Ta hand om varandra där ute. Vi lever och vi lever nu.
Som den gamla gruppen NOICE sjöng ”Du lever bara en gång och den gången är nu. Det finns bara en som vet hur du ska leva och det är du”
Peace out. Om du ber, be för Riitta.